Hejdå och...
Jag vet inte varför, men nu tror jag det är dags för ett avslut.
Den här sidan är full med en massa fint och gammalt.
Kvar ska den vara, men jag börjar om på nytt.
http://mariasgrejer.blogg.se
Länk dit kommer att finnas! Eller finns om du läser efter att jag lagt in den.
Länk hit kommer också att finnas där. De hör liksom ihop....en gammal och en ny.
Den kommer säkert se likadan ut som den här. Nästan iaf. Jag är ju inte så begiven på det där med URL. Vet inte hur man gör. Får leva med mallarna....
Välkommen till nya sidan iaf!
Den här sidan är full med en massa fint och gammalt.
Kvar ska den vara, men jag börjar om på nytt.
http://mariasgrejer.blogg.se
Länk dit kommer att finnas! Eller finns om du läser efter att jag lagt in den.
Länk hit kommer också att finnas där. De hör liksom ihop....en gammal och en ny.
Den kommer säkert se likadan ut som den här. Nästan iaf. Jag är ju inte så begiven på det där med URL. Vet inte hur man gör. Får leva med mallarna....
Välkommen till nya sidan iaf!
En bildserie om Glam
Uppstånden från de döda
Och plötsligt vandrade tre odöda dikter över vår jord...
----
----
----
Romeo och Julia 2
Och plötsligt vandrar två odöda över vår jord.
Vad hände egentligen?
Varför dog de inte när vi begravde dem?
Hur tog de sig upp?
Trots att vi lagt en hel hög med jord över dem?
Hand i hand går de som skuggor genom staden.
Händer som smälts samman av något man kunde tro var skärseld.
Det var det inte.
Bara ovanligt varm skit som vi sänkte ner dem i.
Tanken var ju att skilja dem åt.
Så kan det gå.
Så det kan gå.
----
Vintage
Vadå ny?
Varför skulle jag fixa nytt?
Okunnig.
Oerfaren.
Omärkt.
Ett nytt jag ger två av mig.
En som är full med gammal skit och en som inte är samma.
Jag återvinner!
Tvättar bort fläckar men behåller det riktiga.
Blir ännu bättre
och mer unik.
Så kallat ren och med
bearbetat material.
Ta på mig.
Ta på dig mig.
Ta på dig mig igen.
------
Samarbete
Min bumerang!
Jag kan släppa iväg dig
för jag vet att du vill tillbaka.
Det är fint tycker jag.
Du är som en jojo när du spinner iväg
på nya äventyr.
Så fort du är klar snurrar du tillbaka
hem till min hand.
Det gör mig lugn och är bra att veta.
Då kan ju jag,
som din hund, dansa runt fritt!
Till och med utan koppel kan jag springa
för jag vet att du visslar in mig när det är dags.
Sedan lägger vi oss och sover.
Bumerangen och hunden
på samma kudde.
2010-05-22
Ghostie
FUCKING ENOUGH!!!!
Men det var då själva fan!
Vem tror att jag är västvärldens enda människa utan spegel??
Jag vet hur jag ser ut, så sluta kommentera!
Tror du att jag kommer ändras över en natt för att du lägger en liten kommentar?
Nej, det kommer jag inte. Däremot kommer dina små nålsticksrepliker succesivt mala sönder den självkänsla jag slitit så hårt med att bygga upp.
Människor är olika. Alla. Jag är också olik. Tydligen lite mer "odd looking" än de flesta, enligt er som vill recensera. Min kropp har spetspotential! Värd att kommentera. Jag får inte av misstag tro att jag ser ut som andra människor. För jag gör inte det. Jag är mindre. Smal för endel. Blek ibland. Söt. Försvarslös om du så vill. Jag har väldigt små bröst, de pekar lite utåt. Min mage är platt och med tendens till rutor. Ansiktet har väldigt speciella, men ändå nätta drag. Jag har finnar och mitt hår är ljust. Tack, jo jag vet.
Jag ser likadan ut varje dag jag ser mig i spegeln. Det jag ser där är min kropp som jag lever med och älskar. Så snälla, när ni får det där, tydligen nästan oemotståndliga, suget att kommentera min lekamen, säg något annat istället. Jag lovar att jag har hört det du vill säga förr.
Det finns en hel människa i den lilla taniga kroppen.
(Och för dig som inte känner dig så snygg idag: Du är fucking awsome. Alltid. Och din kropp är fantastisk. Tacka den för allt den gör för dig. Ge den massage. Pussa på dig själv. Det är du fan värd.)
Vem tror att jag är västvärldens enda människa utan spegel??
Jag vet hur jag ser ut, så sluta kommentera!
Tror du att jag kommer ändras över en natt för att du lägger en liten kommentar?
Nej, det kommer jag inte. Däremot kommer dina små nålsticksrepliker succesivt mala sönder den självkänsla jag slitit så hårt med att bygga upp.
Människor är olika. Alla. Jag är också olik. Tydligen lite mer "odd looking" än de flesta, enligt er som vill recensera. Min kropp har spetspotential! Värd att kommentera. Jag får inte av misstag tro att jag ser ut som andra människor. För jag gör inte det. Jag är mindre. Smal för endel. Blek ibland. Söt. Försvarslös om du så vill. Jag har väldigt små bröst, de pekar lite utåt. Min mage är platt och med tendens till rutor. Ansiktet har väldigt speciella, men ändå nätta drag. Jag har finnar och mitt hår är ljust. Tack, jo jag vet.
Jag ser likadan ut varje dag jag ser mig i spegeln. Det jag ser där är min kropp som jag lever med och älskar. Så snälla, när ni får det där, tydligen nästan oemotståndliga, suget att kommentera min lekamen, säg något annat istället. Jag lovar att jag har hört det du vill säga förr.
Det finns en hel människa i den lilla taniga kroppen.
(Och för dig som inte känner dig så snygg idag: Du är fucking awsome. Alltid. Och din kropp är fantastisk. Tacka den för allt den gör för dig. Ge den massage. Pussa på dig själv. Det är du fan värd.)
Grå glöd
Näe, nu undrar jag faktiskt vad som hänt! Sedan jag föddes har jag haft ett stort behov av att uttrycka mig. Främst konstnärligt. Jag har tecknat, sjungit, spelat instrument och teater. Dansat lite. Pratat mycket.
Men så, en efter en, har jag släppt mina olika språk och istället...ja istället vadå?
Här händer inget. På min lediga tid tittar jag på tv, antingen själv eller i flock. Det måste ändras!
Så idag, en dag då jag varit hemma och spenderat lite quality time med mitt snor, bestämde jag mig för att ta upp min teckning. Satte pennan mot pappret, men inget kom. Inget.
Jag har ingen inspiration. Inget att säga. Hur blev det så?
Varför?
Känner jag inget längre?
Jag tänker förskrämt att jag kanske blivit vuxen. Min värld har kanske blivit så mångfacetterad och komplicerad att jag inte längre hittar någon känsla tillräckligt ren?
En annan möjlighet är att jag höjt kraven på vad jag ska prestera när jag till exempel ritar. Jag slappnar inte av och leker på samma sätt utan i mitt bakhuvud ekar ständigt en liten röst som frågar: Är det här bra? Eller blir detta bättre? Vilken teknik använder jag nu? Lär jag mig något? Vad säger jag nu? Jag borde kanske köpa en sådan här...bla bla bla bla. Trist.
En annan gnagande oro jag har är att jag kanske inte är konstnärlig nog. Jag duger inte helt enkelt. Istället för att leva med konsten är jag kanske bara en ganska konstig, men ändå helt vanlig tjej som gör bäst i att ta jobb på Ica eller någon fabrik och föda lagom många barn och ställa mat på bordet åt min man.
Kan hända är jag bara här för att ta upp behagfullt lite av den plats vi svenskar har på jorden. Eller för att göra livet lättare för någon som är större och mer fantastisk än vad jag är. Kanske var det det Gud satte mig här för?
Jag känner plötsligt att jag inte är någonting alls. På insidan är det grått och lite sömnigt. Vem kan göra konst då?
Utan glöd?
Snälla, säg att den kommer tillbaka. Jag minns när jag var yngre, då brann jag!
Vad har kuvat mig?
Vad har fått mig att känna att jag är svag, blek, storögd och liksom tom?
Lättbesegrad känner jag mig och jag blir, någonstans längst in, arg. Arg för att det känns som en stämpel andra satt på mig. Det känns som något jag blivit för att andra tagit min plats. För att min rätt att andas och växa inte fått lika mycket plats som andras behov av att lite bättre än någon annan.
Men att det fått knäcka mig, det visar ju att jag är precis så svag också. Eller?
Anledningen att jag slutat slåss och skrika och istället dragit mig tillbaka är för att jag inte ser någon mening med denna jakt på uppmärksamhet. Kom igen, vem gynnar det egentligen att jag också smutsar ner min person och andras tillvaro, bara för att få några sekunders känsla av att vara bäst?
Det är ändå bara fiktion. Ingen är bäst. Alla är människor.
Därför är jag trött. Därför har mitt behov att konst och att säga emot minskat. Därför ska jag kämpa för att hitta en ny väg.
Jag vill känna mening i det jag gör. Utan att jaga beröm.
Utan att mäta mig med andra.
Alla är bäst.
Alla är människor.
Men så, en efter en, har jag släppt mina olika språk och istället...ja istället vadå?
Här händer inget. På min lediga tid tittar jag på tv, antingen själv eller i flock. Det måste ändras!
Så idag, en dag då jag varit hemma och spenderat lite quality time med mitt snor, bestämde jag mig för att ta upp min teckning. Satte pennan mot pappret, men inget kom. Inget.
Jag har ingen inspiration. Inget att säga. Hur blev det så?
Varför?
Känner jag inget längre?
Jag tänker förskrämt att jag kanske blivit vuxen. Min värld har kanske blivit så mångfacetterad och komplicerad att jag inte längre hittar någon känsla tillräckligt ren?
En annan möjlighet är att jag höjt kraven på vad jag ska prestera när jag till exempel ritar. Jag slappnar inte av och leker på samma sätt utan i mitt bakhuvud ekar ständigt en liten röst som frågar: Är det här bra? Eller blir detta bättre? Vilken teknik använder jag nu? Lär jag mig något? Vad säger jag nu? Jag borde kanske köpa en sådan här...bla bla bla bla. Trist.
En annan gnagande oro jag har är att jag kanske inte är konstnärlig nog. Jag duger inte helt enkelt. Istället för att leva med konsten är jag kanske bara en ganska konstig, men ändå helt vanlig tjej som gör bäst i att ta jobb på Ica eller någon fabrik och föda lagom många barn och ställa mat på bordet åt min man.
Kan hända är jag bara här för att ta upp behagfullt lite av den plats vi svenskar har på jorden. Eller för att göra livet lättare för någon som är större och mer fantastisk än vad jag är. Kanske var det det Gud satte mig här för?
Jag känner plötsligt att jag inte är någonting alls. På insidan är det grått och lite sömnigt. Vem kan göra konst då?
Utan glöd?
Snälla, säg att den kommer tillbaka. Jag minns när jag var yngre, då brann jag!
Vad har kuvat mig?
Vad har fått mig att känna att jag är svag, blek, storögd och liksom tom?
Lättbesegrad känner jag mig och jag blir, någonstans längst in, arg. Arg för att det känns som en stämpel andra satt på mig. Det känns som något jag blivit för att andra tagit min plats. För att min rätt att andas och växa inte fått lika mycket plats som andras behov av att lite bättre än någon annan.
Men att det fått knäcka mig, det visar ju att jag är precis så svag också. Eller?
Anledningen att jag slutat slåss och skrika och istället dragit mig tillbaka är för att jag inte ser någon mening med denna jakt på uppmärksamhet. Kom igen, vem gynnar det egentligen att jag också smutsar ner min person och andras tillvaro, bara för att få några sekunders känsla av att vara bäst?
Det är ändå bara fiktion. Ingen är bäst. Alla är människor.
Därför är jag trött. Därför har mitt behov att konst och att säga emot minskat. Därför ska jag kämpa för att hitta en ny väg.
Jag vill känna mening i det jag gör. Utan att jaga beröm.
Utan att mäta mig med andra.
Alla är bäst.
Alla är människor.
Själatvätt
För att se världen ur ett klart och optimistiskt perspektiv rekomenderas årlig tvätt av denna produkt.
Foto
Hanna Sonning och Maria Nyde
Bearbetning
Maria Nyde
Modeller
Hanna Sonning och Maria Nyde
På G!
Ensamma fredag
Det hasande lätet
när du smyger över golvet
i dina håliga sockor
Den makabra ställning
jag vant mig vid
för att alls få plats i soffan
Dina odiskade tallrikar
du ställt lite varstans,
som sprider en smått sur stank i rummet.
Lukten från din del av kudden
den delen jag sover på
när du inte är hemma
Utan dig är det rent.
Utan dig ligger jag raklång och viftar på tårna.
Utan dig är det tyst.
Jag sover på din sida av kudden
för du är inte hemma.
---------
Idag har jag hjälpt en god vän flytta saker, trots att hon själv redan flyttat.
Det är underbart när hon kommer och hälsar på!
Det är många som givit sig av den här veckan och det är inte utan att jag blir påverkad. Jag har vant mig vid er och jag saknar er redan. Men ni kommer tillbaka, det vet jag, och det känns bra.
Att sluta en tre år lång utbildning innebär en ganska plötslig förrändring av nästan allting. Livet kastas om.
En fantastisk utmaning. Skrämmande. Underbar.
Jag tänker ta tillvara på alla möjligheter som ges. Finna vägen. Leva.
Och allt det där.
Men ensamma fredagar, då jag är för trött för att vara äventyrlig, då önskar jag att jag hade en skåpsambo att ta till.
Någon som kunde smyga i väggarna, titta på fel tv-program och kanske ta för stor plats i soffan. Den där som delar sin vardag med min och som finns där, utan att för den sakens skull vilja umgås med mig just ikväll. Någon som kramar mig, som lyssnar och diskuterar. Eller bara sitter och glor. Någon som tycker om mig, även när jag inte ger mig ut och umgås.
Ensamma fredagar längtar jag ibland efter en sådan att ta fram ur skåpet. Men snart är det lördag och då åker jag hem till min familj. Där inser jag att jag redan har allt det där. Både i föräldrahemmet, i Göteborg och på andra ställen.
Och då blir jag glad, ja glad blir jag,
över att ni finns!
när du smyger över golvet
i dina håliga sockor
Den makabra ställning
jag vant mig vid
för att alls få plats i soffan
Dina odiskade tallrikar
du ställt lite varstans,
som sprider en smått sur stank i rummet.
Lukten från din del av kudden
den delen jag sover på
när du inte är hemma
Utan dig är det rent.
Utan dig ligger jag raklång och viftar på tårna.
Utan dig är det tyst.
Jag sover på din sida av kudden
för du är inte hemma.
---------
Idag har jag hjälpt en god vän flytta saker, trots att hon själv redan flyttat.
Det är underbart när hon kommer och hälsar på!
Det är många som givit sig av den här veckan och det är inte utan att jag blir påverkad. Jag har vant mig vid er och jag saknar er redan. Men ni kommer tillbaka, det vet jag, och det känns bra.
Att sluta en tre år lång utbildning innebär en ganska plötslig förrändring av nästan allting. Livet kastas om.
En fantastisk utmaning. Skrämmande. Underbar.
Jag tänker ta tillvara på alla möjligheter som ges. Finna vägen. Leva.
Och allt det där.
Men ensamma fredagar, då jag är för trött för att vara äventyrlig, då önskar jag att jag hade en skåpsambo att ta till.
Någon som kunde smyga i väggarna, titta på fel tv-program och kanske ta för stor plats i soffan. Den där som delar sin vardag med min och som finns där, utan att för den sakens skull vilja umgås med mig just ikväll. Någon som kramar mig, som lyssnar och diskuterar. Eller bara sitter och glor. Någon som tycker om mig, även när jag inte ger mig ut och umgås.
Ensamma fredagar längtar jag ibland efter en sådan att ta fram ur skåpet. Men snart är det lördag och då åker jag hem till min familj. Där inser jag att jag redan har allt det där. Både i föräldrahemmet, i Göteborg och på andra ställen.
Och då blir jag glad, ja glad blir jag,
över att ni finns!
En magisk dag
Det har varit en fantastisk dag idag. På många sätt. Alla jag mött har varit trevliga. Maten jag ätit har varit god. Tvätten jag tvättat blivit ren och förrådet jag städat har blivit rymligt och luftigt.
Dessutom har jag haft en tursam dag på flera vis. I en av mina kokböcker hittade jag en femhundralapp! Fantastiskt!
Senare hittade jag också en spegel vid grovsoporna. Den är mitt nästa, storslagna konstprojekt.
Men det var det som kom efter allt detta som fick mig att inse dagens magiska kraft. Nu, för alldeles en liten stund sedan, upptäckte jag att det regnar ute. På gatan utanför mitt fönster såg jag dropparna samlas i en jättestor vattenpöl. En inbjudande vattenpöl. Då kom dagens bästa stund. Veckans höjdpunkt.
Jag drog på mig gummistövlarna, hoppade över mitt balkongräcke och smög fram till pölen. När inga bilar eller människor kunde se mig, tog jag sats och hoppade. Jag hoppade och hoppade i pölen medan jag skrattade lyckligt!
Sedan smög jag in till mig igen och nu sitter jag här och bloggar i mina blöta byxor.
Visst är jag skitglad över min femhundrig. Mat i en vecka!! (Eller för ett riktigt snobbigt restaurangbesök)
Men det bästa med dagen var något så enkelt som en vattenpöl och ett bortglömt ego. Om någon såg mig hoppas jag de blev glada och inspirerade.
Man har det så roligt som man gör sig helt enkelt.
Dessutom har jag haft en tursam dag på flera vis. I en av mina kokböcker hittade jag en femhundralapp! Fantastiskt!
Senare hittade jag också en spegel vid grovsoporna. Den är mitt nästa, storslagna konstprojekt.
Men det var det som kom efter allt detta som fick mig att inse dagens magiska kraft. Nu, för alldeles en liten stund sedan, upptäckte jag att det regnar ute. På gatan utanför mitt fönster såg jag dropparna samlas i en jättestor vattenpöl. En inbjudande vattenpöl. Då kom dagens bästa stund. Veckans höjdpunkt.
Jag drog på mig gummistövlarna, hoppade över mitt balkongräcke och smög fram till pölen. När inga bilar eller människor kunde se mig, tog jag sats och hoppade. Jag hoppade och hoppade i pölen medan jag skrattade lyckligt!
Sedan smög jag in till mig igen och nu sitter jag här och bloggar i mina blöta byxor.
Visst är jag skitglad över min femhundrig. Mat i en vecka!! (Eller för ett riktigt snobbigt restaurangbesök)
Men det bästa med dagen var något så enkelt som en vattenpöl och ett bortglömt ego. Om någon såg mig hoppas jag de blev glada och inspirerade.
Man har det så roligt som man gör sig helt enkelt.
Fördomar eller nytänkande?
Jag vill inte bli vuxen.
Att bli vuxen verkar mest handla om att förstå, acceptera, svälja, trycka undan och gå vidare.
Ta sig framåt till varje pris.
Så vill inte jag leva.
Jag ska vara barn hela livet!
Att bli vuxen verkar mest handla om att förstå, acceptera, svälja, trycka undan och gå vidare.
Ta sig framåt till varje pris.
Så vill inte jag leva.
Jag ska vara barn hela livet!
Mensmonstret
Idag har jag bara en fråga:
Är jag en människa på gränsen til existensberättigande eller har jag pms?
Ni andra kvinnor kanske har undrat samma sak? Och ni män kanske har känt på effekten av den här hormonfilosofiska frågan?
Är jag en människa på gränsen til existensberättigande eller har jag pms?
Ni andra kvinnor kanske har undrat samma sak? Och ni män kanske har känt på effekten av den här hormonfilosofiska frågan?
Krigsrättegång
du drog undan mattan
under mina fötter
så då sköt jag dig i huvudet
det var inte riktigt
meningen att pricka
så dödligt som jag visst gjorde
men jag tappade balansen
tar man bort marken för
en sårad militär
skjuter hon ju utan sikte
skyll dig själv som drog först
lite får du skämmas
snälla, lite får du skämmas
-----------------------------------------------------------------------------------------------
jag tänkte att det kanske var dags för en dikt. var ju länge sedan. :-)
Dörrarnas drottning
Här om dagen lade jag ut en annons på Blocket. Jag eftersökte sju dörrar till kommande föreställning.
Jag har totalt blivit erbjuden 21 dörrar, gratis, på bara några dagar.
Människan är god och givmild!
Jag har totalt blivit erbjuden 21 dörrar, gratis, på bara några dagar.
Människan är god och givmild!
Äntligen!
Äntligen!! Har något dykt upp i min bloggskalle. Äntligen vill jag skriva något. Det tog tid, och inte är det som jag tänker förmedla viktigt heller.
Men.
Idag var en dag då saker skulle ske. På min mobil hade jag radat upp alla administra uppgifter jag blundat för under de senaste veckorna. En attgöralista värre än cancer.
Man klarar som bäst tre saker på en sådan lista. De andra du ska ringa svarar inte och papperna som kuverten du ska skicka saknar frimärke. För det glömde du köpa när du köpte fet mat och glass.
Jo jo.
Nej!
Idag gjorde jag det omöjliga! Trots en dag med dubbelt så många uppgifter än en dödlig kan hantera, lyckades jag klara hela skivan. Varje punkt är nu utsuddad! Jag är listfri. Jag behöver inte laga mat, inte ringa någon, inte planera något, inte vika tvätt och inte plugga.
Det är redan gjort och idag är jag min egen gud.
Så får man inte säga, det är syndigt. Men när du läser min blogg Gud, hoppas jag du förstår min seger och kanske till och med känner igen dig. Du har ju trots allt skapat en hel värld på sex dagar. Jag ska inte vila imorgon.
Ha det fint Gud och andra läsare!
Men.
Idag var en dag då saker skulle ske. På min mobil hade jag radat upp alla administra uppgifter jag blundat för under de senaste veckorna. En attgöralista värre än cancer.
Man klarar som bäst tre saker på en sådan lista. De andra du ska ringa svarar inte och papperna som kuverten du ska skicka saknar frimärke. För det glömde du köpa när du köpte fet mat och glass.
Jo jo.
Nej!
Idag gjorde jag det omöjliga! Trots en dag med dubbelt så många uppgifter än en dödlig kan hantera, lyckades jag klara hela skivan. Varje punkt är nu utsuddad! Jag är listfri. Jag behöver inte laga mat, inte ringa någon, inte planera något, inte vika tvätt och inte plugga.
Det är redan gjort och idag är jag min egen gud.
Så får man inte säga, det är syndigt. Men när du läser min blogg Gud, hoppas jag du förstår min seger och kanske till och med känner igen dig. Du har ju trots allt skapat en hel värld på sex dagar. Jag ska inte vila imorgon.
Ha det fint Gud och andra läsare!
